Det finns dagar då jag bara vill flyta, när jag försöker få hjärnan att släppa allt tänkande som är mer avancerat än ”vad ska vi äta i dag” eller ”nu behöver jag ett dopp”.

Sådana dagar har jag och min sambo haft nu, närmare bestämt fyra stycken, när vi befunnit oss nån mil från civilisationen, i en stuga långt ut i skogen där det varken finns el eller rinnande vatten. Det som finns är vedkaminer, jordkällare, gasolspis, utedass, och elverk att driva pumpen från brunnen om man inte orkar gå med hinkar (och ladda telefonerna med). Och en himla massa lugn och ro.

Det har varit stekheta dagar, runt 30 grader i skuggan. Som gjorda för att bara flyta och stänga av hjärnan så gott det går.

Ena dagen åkte vi runt på en sjö därute, i en eka med elmotor, och gjorde flera badstopp i mysiga vikar.

I en av vikarna, där jag flöt omkring i det svalkande klara vattnet, hittade jag några näckrosor. De låg där och var ljuvligt vackra i sin vita skrud. Under ytan, i det där klara vattnet, syntes rötter, slingrande växtdelar, stockar och grenar som en gång hamnat i sjön. Ett helt system av liv som vanligtvis inte syns.

Det fick mig att tänka på att det är precis som vi människor också fungerar. Det vi visar upp – ytan – är kanske bara ett blad i det hela. Under finns det där som håller oss fast, som ger näring, som ibland trasslar sig, ibland lossnar, ibland växer vilt och fritt.

De stillsamma dagarna fick mig också att tänka på hur viktig tiden är. Den tid när inget ”händer”, men allt ändå sker. Tiden då man inte producerar, men ändå processar. Tiden då man samtidigt tillåter sig själv att bara vara.

För det är just i stillheten som vi ibland kan få se vad som faktiskt finns där, under ytorna och i mellanrummen. Vad vi vill med vårt liv, med vår verksamhet och med oss själva. Det är i tystnaden vi hör våra rötter viska.

Det får mig också att tänka på att tillväxt och utveckling inte alltid handlar om expansion. Det kan lika gärna handla om att hitta näring där man står. Att se över sin grund och sina rötter – innan man börjar sträcka sig mot nästa nivå.

 Så: vilka rötter har du?
Vad ger dig näring – på riktigt?
Och när fick du senast tillräckligt med stillhet för att höra dina rötter viska?